Appropå uppdrag granskning...

I onsdagens Uppdrag Granskning skildras förhållandena i teindustrin med exempel från Sri Lanka, Indien och Kenya. ”Modernt slavarbete” kallar en intervjuperson det för och jag är böjd att hålla med. Förhållandena i teindustin, liksom inom många andra sektorer i utvecklingsländerna är omänskliga och ovärdiga. Barnarbete, farlig arbetsmiljö, långa arbetsdagar och osäkra villkor är några aspekter som lyfts fram i den konventionella teindustrin.

Även Rättvisemärkt te granskas i filmen. Även här lyfts allvarliga brister fram. Långa arbetsdagar och ett fysiskt hårt arbete samt att en del arbetare inte känner till att plantagen är Rättvisemärkt.

Visst är det så att det förekommer brister i systemet med Rättvisemärkt. Världen är väldigt sällan bara svart eller bara vit...

...MEN vi får inte glömma hur alternativet såg ut, På de konventionella plantagen förekom barnarbete, såväl som användning av bekämpningsmedel utan skyddsutrustning. Där skilde sig de konventionella plantagen från de som certifierats av Rättvisemärkt. Rättvisemärkt har svarat på kritiken som framförs i dokumentären på sin hemsida www.rattvisemarkt.se läs gärna detta. Det finns, som jag uppfattar det, en stor förståelse inom Rättvisemärkt för att förbättringar måste genomföras och de flesta av de problem som lyftes i filmen var kända av FLO (internationella Rättvisemärkt) och åtgärder pågår.

Det som inte framkommer i programmet (eftersom Uppdrag Granskning såklart måste ha en skarp vinkling för att skapa intresse) är de positiva exempel som finns och situationer när Rättvisemärkt gör stor skillnad. Sådana exempel finns del otaliga av. För att nämna ett exempel så kan jag själv berätta om mina erfarenheter från en studieresa till Sydafrika 2005 där vi besökte citrusplantage som var certifierade av Rättvisemärkt och konventionella plantage (ja, jag finansierade resan själv så den bekostades inte av "administrativa kostnader" genom Rättvisemärkt).

I Sydafrika är ett av kriterierna för att en plantage ska bli Rättvisemärkt att minst 25% ska ägas av arbetarna. I praktiken är detta ett sätt att omfördela mark och resurser från den "vita eliten" som efter apartheids fall ägde den mesta marken i Sydafrika till plantagearbetarna som är svarta eller färgade. En av de plantager som vi besökte ägdes till 75% av arbetarna och den f.d ägaren hade som mål att inom 5 år ha sålt hela farmen till arbetarna. För premien hade de bland annat köpt in datorer för utbildning av arbetarna samt utvecklat ett koncept för Fair Trade in Tourism för att fler arbetare skulle kunna få fasta anställningar året om (citrusindustrin är säsongsbetonad). Arbetarna som vi intervjuade var väldigt stolta över att de nu själva ägde och drev stora delar av plantagen. En tydlig skillnad mellan denna plantage och de konventionella var den känsla av inflytande som arbetarna på den certifierade plantagen lyfte fram. På de konventionella plantagerna klagades det mycket på att de inte kunde påverka sin situation. Så visst kan Rättvisemärkt göra skillnad! (Sedan ska jag inte sticka under stol med att vi också såg saker som vi upplevde som problematiska även när vi besökte de plantager som var certifierade, men skillnaden var tillräckligt stor för att motivera mig att fortsätta handla Rättvisemärkt).

Även om jag personligen är positivt inställd till Rättvisemärkt och Rättvis Handel i övrigt så är jag glad att granskningar i stil med den som Uppdrag Granskning nu har gjort lyfts fram och diskuteras. Kritik - om den är konstruktiv - leder förhoppningsvis till utveckling :).

Dokumentären har satt fart på debatten i blogg-Sverige och skribenterna både risar och rosar Rättvisemärkt. "Spiken" och "lisad" tillhör de som lyfte fram kritik på sina bloggar i samband med sändningen. De båda sätter fingret på ett av Rättvisemärkts (och bistånds-, solidaritets-, och humanitära organisationers) dilemman - ett riktigt "Moment 22".

Spiken formulerar det så här:

"Mycket, för mycket, av pengarna går till administration och kommer aldrig till de som verkligen behöver hjälpen."

Konsumenten (eller bidragsgivaren) vill ha garantier för att pengarna hamnar på rätt ställe, men utan att medel ska läggas på administration och kontroll....en inte helt enkel ekvation att få ihop. Med för lite kvalitetssäkring och administration ökar istället risken för att pengarna förskingras eller går till korruption vilken jag anser vara betydligt värre...

Avslutningsvis vill jag uppmana er alla att fortsätta diskutera och tänka kritiskt det leder förhoppningsvis till förbättring och utveckling!

Mer om detta:

Rättvisemärks svar på kritiken

Se uppdrag granskning

Diskutera programmet

Bloggar:

lisad

Spiken

Leva livet

Här och nu. Då och sen.

A piece of me & my life as it happens.