Tid för lite etik och eftertänksamhet

Oj, oj, jag är inte den som brukar julstressa, men i år är det ovanligt hektiskt. Efter en nyligen avslutad föreläsningsturné varvar jag nu julsamvaro med familjen i Bollnäs med avslut på alla fronter i Härnöand och planering av flytt till Eskilstuna.

Blogga är det svårt att hinna med så jag snyltar lite på en annan Rättvis Handels-aktivist och överlämnar denna smällkaramell till er som vill läsa lite om etik så här i mellandagarna. Nu när själva juldagarna är till ända och lugnet förhoppningsvis börjar infinna sig finns det kanske lite utrymme för eftertänksamhet och etiska funderingar. Låt mig presentera: Charlie Aronssons årskrönika.
Läs och begrunda!

Appropå uppdrag granskning...

I onsdagens Uppdrag Granskning skildras förhållandena i teindustrin med exempel från Sri Lanka, Indien och Kenya. ”Modernt slavarbete” kallar en intervjuperson det för och jag är böjd att hålla med. Förhållandena i teindustin, liksom inom många andra sektorer i utvecklingsländerna är omänskliga och ovärdiga. Barnarbete, farlig arbetsmiljö, långa arbetsdagar och osäkra villkor är några aspekter som lyfts fram i den konventionella teindustrin.

Även Rättvisemärkt te granskas i filmen. Även här lyfts allvarliga brister fram. Långa arbetsdagar och ett fysiskt hårt arbete samt att en del arbetare inte känner till att plantagen är Rättvisemärkt.

Visst är det så att det förekommer brister i systemet med Rättvisemärkt. Världen är väldigt sällan bara svart eller bara vit...

...MEN vi får inte glömma hur alternativet såg ut, På de konventionella plantagen förekom barnarbete, såväl som användning av bekämpningsmedel utan skyddsutrustning. Där skilde sig de konventionella plantagen från de som certifierats av Rättvisemärkt. Rättvisemärkt har svarat på kritiken som framförs i dokumentären på sin hemsida www.rattvisemarkt.se läs gärna detta. Det finns, som jag uppfattar det, en stor förståelse inom Rättvisemärkt för att förbättringar måste genomföras och de flesta av de problem som lyftes i filmen var kända av FLO (internationella Rättvisemärkt) och åtgärder pågår.

Det som inte framkommer i programmet (eftersom Uppdrag Granskning såklart måste ha en skarp vinkling för att skapa intresse) är de positiva exempel som finns och situationer när Rättvisemärkt gör stor skillnad. Sådana exempel finns del otaliga av. För att nämna ett exempel så kan jag själv berätta om mina erfarenheter från en studieresa till Sydafrika 2005 där vi besökte citrusplantage som var certifierade av Rättvisemärkt och konventionella plantage (ja, jag finansierade resan själv så den bekostades inte av "administrativa kostnader" genom Rättvisemärkt).

I Sydafrika är ett av kriterierna för att en plantage ska bli Rättvisemärkt att minst 25% ska ägas av arbetarna. I praktiken är detta ett sätt att omfördela mark och resurser från den "vita eliten" som efter apartheids fall ägde den mesta marken i Sydafrika till plantagearbetarna som är svarta eller färgade. En av de plantager som vi besökte ägdes till 75% av arbetarna och den f.d ägaren hade som mål att inom 5 år ha sålt hela farmen till arbetarna. För premien hade de bland annat köpt in datorer för utbildning av arbetarna samt utvecklat ett koncept för Fair Trade in Tourism för att fler arbetare skulle kunna få fasta anställningar året om (citrusindustrin är säsongsbetonad). Arbetarna som vi intervjuade var väldigt stolta över att de nu själva ägde och drev stora delar av plantagen. En tydlig skillnad mellan denna plantage och de konventionella var den känsla av inflytande som arbetarna på den certifierade plantagen lyfte fram. På de konventionella plantagerna klagades det mycket på att de inte kunde påverka sin situation. Så visst kan Rättvisemärkt göra skillnad! (Sedan ska jag inte sticka under stol med att vi också såg saker som vi upplevde som problematiska även när vi besökte de plantager som var certifierade, men skillnaden var tillräckligt stor för att motivera mig att fortsätta handla Rättvisemärkt).

Även om jag personligen är positivt inställd till Rättvisemärkt och Rättvis Handel i övrigt så är jag glad att granskningar i stil med den som Uppdrag Granskning nu har gjort lyfts fram och diskuteras. Kritik - om den är konstruktiv - leder förhoppningsvis till utveckling :).

Dokumentären har satt fart på debatten i blogg-Sverige och skribenterna både risar och rosar Rättvisemärkt. "Spiken" och "lisad" tillhör de som lyfte fram kritik på sina bloggar i samband med sändningen. De båda sätter fingret på ett av Rättvisemärkts (och bistånds-, solidaritets-, och humanitära organisationers) dilemman - ett riktigt "Moment 22".

Spiken formulerar det så här:

"Mycket, för mycket, av pengarna går till administration och kommer aldrig till de som verkligen behöver hjälpen."

Konsumenten (eller bidragsgivaren) vill ha garantier för att pengarna hamnar på rätt ställe, men utan att medel ska läggas på administration och kontroll....en inte helt enkel ekvation att få ihop. Med för lite kvalitetssäkring och administration ökar istället risken för att pengarna förskingras eller går till korruption vilken jag anser vara betydligt värre...

Avslutningsvis vill jag uppmana er alla att fortsätta diskutera och tänka kritiskt det leder förhoppningsvis till förbättring och utveckling!

Mer om detta:

Rättvisemärks svar på kritiken

Se uppdrag granskning

Diskutera programmet

Bloggar:

lisad

Spiken

Leva livet

Här och nu. Då och sen.

A piece of me & my life as it happens.

Världsaidsdagen

Igår var det världsaidsdagen vilket uppmärksammades på flera håll i landet.

Afrikagrupperna publicerade en tänkvärd debattartikel i Tidningen Ångermanland - läs och diskutera här.

Den 29 november ordnade Röda Korsets Ungdomsförbund en konsert i Stockholm för att bryta tystnaden kring den ökade smittospridningen. Läs mer och lyssna på klipp från konserten här. På sidan kan du också köpa musik mm för att stödja Röda Korsets arbete mot Aids.

Red Ribbon är den internationella symbolen för kampen mot Hiv/Aids.

Reklampaus

Kolla in min vän och samarbetspartner Catja Kaloudis företag Fair4Us . Inspirerade föreläsningar och utbildningar!

Världsförbättrare på utbildning i Vrigstad

Engagemang, kunskapsutbyte, diskussioner och trevlig samvaro blev det när 24 IM:are träffades på IM-hemmet i Vrigstad för att vända och vrida på Rättvis Handel och fundera king IM:s arbete med frågan.

Varje gång jag sitter i ett rum fullt med engagerade människor som väljer att lägga sin lediga tid på att lära sig mer om Rättvis Handel/solidaritet/utvecklingsfrågor eller liknande blir jag övertygad om att vi kan påverka världsutvecklingen och skapa en värld där mänskliga rättigheter respekteras. Tänk att så många är så engagerade och motiverade - häftigt!

Några av de engagerade deltagarna på Rättvis Handels-helgen i Vrigstad.

Föreläsning och engagemang i Växjö

"Ja se, det är så inspirerade för oss äldre att träffa unga engagerade människor" sa en av IM:s volontärer som lyssnade på min föreläsning i Växjö tidigare ikväll. Jag kunde ju inte låta bli att svara "och det är lika inspirerade för oss lite yngre att träffa äldre eldsjälar". För det är det verkligen! Istället för den bitterhet och uppgivenhet som jag ibland upplever att jag möter i samhället finns i dessa IM-grupper ett engagemang som består och växer sig starkare.

Jag är som bekant ute på föreläsningsturné för att dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser från Indien, men vid varje föreläsning så är det jag som får lära mig massor med intressanta saker; om IM:s historia, om personerna jag träffar, om lokalt engagemang - om stötestenar och framgångssagor. Oj, vad roligt jag har!

Ikväll var det som sagt ett 20-tal damer (ja, för det är mest damer, kvinnor och flickor som är aktiva i ideella organisationer....) från Växjö med omnejd som utgjorde publiken och jag fick se en uppvisning effektiv insamling i samband med min föreläsning. Receptet löd; sälj fika, sälj lotter (och ja ni vet - skänk gärna ditt pris till nästa lotteri), sälj IM-varor och lokalt hantverk, när det är färdigfikat - sälj överblivet fika en gång till. All behållning gick oavkortat till IM. Mycket imponerade!

Hoppas ni hade trevligt och lärde er något av min föreläsning - jag lärde mig massor av er!

Har de humor?

Appropå de pågående förhandlingarna mellan EU och Afrika (AVS-änderna för att vara mer specifik) om de sk EPA-avtalen (Economic Partnership Agreements) kan jag inte låta bli att undra vilka humoristiska snillen som namngett avtalen. För sannerligen....EPA-avtalen är ju per definition riktigt riktigt EPA*. Kunde inte ha fått till det bättre själv :)



* EPA = vardagligt uttryck för något av dålig kvalitet (inspirerat av varuhuskedjan, vars affärsidé var att sälja billiga varor med låg kvalitet)

Läs mer om EPA-avtalen på Forum Syds hemsida.

Tåget rullar vidare....

....fast nu på svensk mark. Dags för föreläsning i Malmö den 12:e november.

The Story of Stuff

Jag låter filmen tala för sig själv:

Ett minesvärt möte...

Hon sitter mitt emot mig. Ser mig i ögonen och gestikulerar intensivt med händerna medan hon pratar. Jag nickar bekräftande. Så tystnar hon – ler sitt nästan tandlösa leende och ögonen glittrar skämtsamt. ”När du är klar med intervjun ska jag sjunga en sång för dig och du ska filma med kameran” översätter tolken. Först nu förstår jag det som jag nyss suttit och nickat jakande till.
Vårt samtal fortsätter i samma stil. Vi pratar båda med händer, fötter, gester och ögon. Det är nästan så att vi glömmer att den andra inte förstår.

Läs resten av min artikel om Lali i IM:s tidning Medmänsklighet.

....och ja, när ni ändå är i farten kan ni ju läsa resten av tidningen också - tema Rättvis Handel :)

Rättvis Handelsforum

Årets "get-together" för Rättvis Handelintresserade äger i år rum i Göteborg. Besök Rättvis Handelforum 17-18 oktober för värmande inspiration i höstkylan!

En sista hälsning inför avresan mot Nepal

Att promenera ”Rajpur-runt” är en populär start på dagen bland innevånarna här i min tillfälliga hemort – mig inkluderat. Dessa promenader ger mig dock en lätt surrealistisk känsla och får mig nästan att tro att jag befinner mig i sagans värld – i Alices underland eller landet Oz. Varje morgon träffar jag på personer som beter sig på ett sätt som hemma i Sverige skulle få mig att nypa mig själv i armen för att vakna upp ur drömmen.

I morse till exempel – först mötte jag den äldre gentlemannen med vattenkammat hår, alltid klädd i vita shorts och vit pikétröja som klappar händerna med stora yviga rörelser medan han promenerar (som i ”när älgarna klappar takten så klappar de så hääär” – ni kanske kan sången). Sedan gick jag förbi en annan för mig välbekant figur – mannen som står vänd mot skogen med händerna i en båge (som Y:et i YMCA-rörelserna) och skrattar högt ”wah, ha, ha, ha, ha, ha – wha, ha, ha, ha, ha” det är inte ett glädjefyllt skratt utan ett konstlat och mina öron ekar det nästan spöklikt om jag inte visste varför han beter sig som han gör skulle jag kanske bli rädd… Ja, och efter det – mannen med låååångt vitt skägg, vita kläder och orange turban som sitter på betongräcket vid templet i meditationsställning och brummar som en trasig elledning ”emmmmmm, emmmmmm, emmmmmm”. Jag vandrar vidare och kommer snart förbi en annan person som kräks, inte för att han är sjuk, utan av vana – för att rena kroppen. Vad är det som pågår? Inget särskilt konstigt eller ovanligt alls - utan gammal hederlig yoga och meditation. Själv har jag också börjat praktisera dessa båda ädla traditioner – dock utan att kräkas - solhälsningen och några minuters meditation är för mig en skön uppladdning inför arbetsdagen och en vana jag hoppas ta med mig hem från Indien.

Så över till en kort rapport om vad som händer på Rättvis Handels-området. Den senaste veckan har jag spenderat några dagar tillsammans med Karin Kock – IM:s designer på plats här i Indien. Det har varit oerhört intressant att träffa henne och att höra mer om hur hon arbetar och vilka utmaningar hon ser inom Rättvis Handel. Hon är den som skall ro iland det svåra uppdraget med att kombinera producenternas unika hantverkstraditioner och kunskaper med modern design och omtanke om människa och miljö. Ingen enkel ekvation – men hon gör ett bra jobb och har utvecklat många nya spännande produkter och introducerat nya effektiviserande arbetsmetoder.

I morgon åker vi vidare mot Nepal för att bland annat besöka Nepal Leprosy Trust (kolla in hemsidan - vilket naturskönt läge!). Det ska bli oerhört spännande för i Nepal är Rättvis Handel, enligt vad jag har hört, på stark frammarsch.

”Välkommen till Paradiset”

– ny bok om turismens baksidor

Turism har blivit en global massindustri och vi söker oss allt längre bort
- närmare vår ultimata bild av det orörda paradiset. Men drömmen
inkluderar sällan dem som bor i paradiset, dem vars land vi tänker besöka.
Turismens baksida skidras i en ny bok av författaren Jennie Dielemans med
titeln "Välkommen till Paradiset".
I ”Välkommen till Paradiset” följer Jennie Dielemans de moderna
turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria till
dagens chartersuccé Thailand. Läs mer om boken och projektet Schyst Resande
som Fair Trade Center är aktivt i på www.fairtradecenter.se

(saxat ur Fair Trade Centers nyhetsbrev)

Kolla också in hemsidan Schyst Resande!

(Inom parentes vill jag bara tillägga att rättstavningsprogrammet i Word tillåter dessa stavningar av ordet "schyst" i betydelsen "reko": schyst, schysst, juste, just och sjyst.)

Inspiration!

Ibland känns det som att arbetet med motverka fattigdom och promota Fair Trade går på tok för sakta - nästan som på tomgång (särskilt när man, som jag just nu, dagligen möter människor som lever i obeskrivlig fattigdom).

Därför blev jag så glad när jag surfade in på Rättvisemärkts hemsida idag och hittade följande fantastiska fakta - det händer faktiskt en hel del där ute i världen och alla vi som arbetar för en rättvisare värld har anledning att känna oss stolta och fortsätta vårt enträgna arbete, för tillsammans gör vi skillnad!

Och glöm inte - man kan rädda världen i de mest oväntade sammanhang - och ha roligt när man gör det. Vad sägs om följande exempel från ovan nämnda sida?

"Raise a glass - Britterna dricker mer Rättvisemärkt alkohol än någonsin. Mer än 100 Rättvisemärkt-viner finns nu tillgängliga på den brittiska marknaden, precis som ett flertal ölsorter. Dessutom kan de som går i kyrkan få Rättvisemärkt nattvardsvin!"

Värt att skåla för!

Ny vanor...

... klockan 04.45 varje morgon ringer klockan. Jag vaknar pigg och utvilad och behöver inte ens gnugga sömnen ur ögonen (Snooze-knappens glansdagar är förbi). Det är dags för morgonpromenad och yoga tillsammans med Kalsang - husmor på Shanti Niwas. Det är en underbar start på dagen att sitta och titta upp mot bergen och göra andningsövningar när dagen gryr.

De andra svenska volontärerna, som just nu är här på Shanti Niwas för introduktion, har uttryckt att mina rutiner verkar smått bisarra. Men att vakna strax för 5 är inget problem när dagen i övrigt ser ut enligt följande:

08.30 börjar arbetsdagen på kontoret. Lunchen serveras mellan 12 och 13. Kl 17 slutar arbetsdagen. Kvällspromenad eller shoppingrunda mellan 17 och 19 och så middag strax efter 19. Kl 20 är det mörkt ute och jag kan inte längre gå ut ensam, så kvällarna består av bokläsning, swahilistudier eller någon enstaka gång ibland en film på datorn - senast kl 22 sover jag sött. Maten jag får är strikt laktovegetarisk enligt eget önskemål. Kroppen och knoppen mår toppen!

Min yogainstruktör :)
Klockan halv sex på morgonen har den annars hysteriska trafiken här i Indien ännu inte vaknat till liv...

Summan av kardemumman

OS är nu över och det är dags att summera. Själv har jag inte haft möjlighet att följa tävlingarna så noga eftersom jag befunnit mig på resande fot - det enda jag hann uppfatta var att den svenska brottaren Ara blev av med sitt brons efter att ha protesterat i samband med medaljcermonin. Det väckte mitt intresse... Vad protesterade han emot? Mot övergreppen mot mänskliga rättigheter i Kina måhända? Nej, efter att ha googlat lite blev jag snart varse att det handlade om en protest mot ett domslut. Men, men lite kred ska han ha ändå Ara - han stod upp för sin övertygelse och fick rätt.....

Årets OS kan summeras på flera olika sätt. För mig är det främst två perspektiv som är viktiga. Hur det gick för de svenska idrottarna är ändå av ett visst intressant. För att ta reda på hur det gick mailade jag min familj hemma i Sverige och fick ett föga upplyftande svar:

"OS-medaljer blev det väldigt klent med för Sverige. 4 silvermedaljer: 2 i cykelåkning, 1 i tennis, dubbeln herrar och 1 i ridsport och 1 bronsmedalj i segling. Stefan Holm blev fyra i höjd, Karolina Kluft gick till final i länghopp men lyckades inte nå något bra resultat. Susanna Kallur ramlade på 1:a häcken i semifinalen, så friidrottarna hade ingen lycka med sig inte simmarna heller. Therese Alshammar höll på att missa ett lopp p g a att baddräktensprack upp hela tiden. Usch ett sånt elände."

Ja, jag kan väl bara instämma i omdömet - men, men det är ju inte hela världen - det är ju ändå bara idrott och det är ju viktigare att kämpa väl och ha roligt än att vinna - eller hur?

Viktigare är dock frågan om hur det gick med respekten för de mänskliga rättigheterna i samband med spelen? Internationella Olympiska kommittén uttryckte ju inför tävlingarna en förhoppning om att OS skulle leda till en förbättring av respekten för dessa i Kina. Detta var till och med ett av argumenten till varför arrangemanget skulle förläggas just där. Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch som arbetar med mänskliga rättigheter uttryckte dock det motsatta - en farhåga att kränkningarna mot mänskliga rättigheter snarare skulle intensifieras i samband med OS. Låt oss ta reda på hur det gick:

Jag surfade in på Human Rights Watchs hemsida (en organisation som jag personligen har stort förtroende för) - och föga förvånad läser jag att organisationens farhågor inför spelen verkar ha slagit in.

"De Olympiska Spelen i Kina har en gång för alla tagit död på föreställningen att spelen är en "god kraft", sa Sophie Richardson, Asia advocacy director på Human Rights Watch. “Verkligheten är den att den kinesiska regeringens värdskap för spelen har varit en katalysator för övergrepp, lett till ett stort antal vräkningar av hyresgäster, en ökning av arresteringar, häkningar och trakasserier av kritiker, upprepade kränkningar av mediafrihet och ett ökat politiskt förtryck" (Källa - Human Rights Watch)

Med risk för att bli tjatig - Usch ett sånt elände!

Hur som helst - "the grande finale" - själva avslutningscermonin var lysande har jag hört. Själv närvarade jag på en lite lungare variant (arrangerad av Tibetan Woman's Association), men med ett ack så angeläget budskap: Respekt för de mänskliga rättigheterna i Tibet tack! Exiltibetaner ägnade en heldag åt tal, buddistiska böner och fasta för att visa sitt stöd för sina landsmän i Tibet och sprida kunskap om deras situation. De svarta munkavlarna symboliserar brotten mot yttrandefriheten i Tibet.

Tibetanska nunnor under icke-våldsmanifestationen



Jag väljer att tolka den slogan jag fick på min munkavle som en vädjan om ett Tibet fritt från övergrepp mot mänskliga rättigheter. Huruvida Tibet skall vara ett eget land eller fortsätta vara en del av Kina lägger jag mig inte i. Dalai Lama vill ha dialog med Kina och är av åsikten att Tibet bör fortsätta vara en del av Folkrepubliken, men att övergreppen mot tibetanernas rättigheter måste upphöra. Många tibetaner - kanske främst de unga - framför dock krav på ett helt fritt Tibet.

Kvinnan längst fram till höger är Kalsang - som till vardags ser till att jag får en alldeles underbar middag. Här har hon dock viktigare saker i tankarna...

"No human rights in Tibet" står det på de flesta munkavlarna.

...och på lördag fortsätter manifesterandet. Tibetan Solidarity Committee (som är en avdelning under den tibetanska exilregeringen) har kallat alla exiltibetaner och alla som stöder Tibets sak till en dagslång fasta med syfte att försöka få slut på vad de själva kallar "den pågående kritiska situationen i Tibet". Källa

Vykort från Tamil Nadu

En återblick till södra Indien:

Svetten lackar i min panna, kläderna klibbar mot kroppen och ögonen kisar i solen. Vi har landat i Madurai, i delstaten Tamil Nadu i Södra Indien och precis klivit ur planet. Kontrasten mot monsunregnens norra Indien är slående. Landskapet här är plattare och färgskalan i den omgivande miljön går betydligt mer i bruna toner. Även maten skiljer sig från norra Indien. ”Godare än i norr”; säger min reskamrat Tsering som är uppvuxen här i söder. Jag, som tycker om det mesta i matväg, upptäcker snart en ny favorit Uppma heter den; en blandning mellan semolina (vete) och röda linser som serveras med kryddstark kokosnötschutney. Mums för smaklökarna!



Den första natten gör värmen och den nya miljön att jag har svårt att sova. Minst 30-gradig torr hetta i rummet och ingen AC, ett myggnät över sängen som får mig att känna mig smått klaustrofobisk – jag svettas, vrider och vänder mig. Tillsist sköljer jag en sjal i kallt vatten och breder ut den över kroppen. Det svalkar skönt och jag somnar sent om sider.



Vårt första besök i södra Indien är projektet RTU - som står för Reaching the Unreached – i byn G. Kallupatti. Ett mycket intressant, mångsidigt och välskött projekt visar det sig snart. Till G. Kallupatti kom den brittiska munken broder James Kimpton någon gång i mitten av 1970-talet. Han såg behoven av arbete, sjukvård, skolgång etc hos den till stora delar mycket fattiga lokalbefolkningen.



Idag är projektet omfattande. Här finns barnbyar för föräldralösa barn. Sju barn vars föräldrar antingen mist livet eller av någon anledning inte kunnat ta hand om dem bor tillsammans med en fostermamma. Mamman är i de flesta fallen änka eller har så har hon förskjutits av sin man. Barnbyn erbjuder en ny chans i livet både för barnen och för de anställda mammorna.



Projektet driver en egen skola där både barn från barnbyn och de omgivande byarna kan få förstklassig utbildning. Pedagogiken i skolan är experimentfull och lekande. Här förkommer ingen aga, vilket trots lagförbud fortfarande är vanligt i indiska skolor.



Här finns vidare hälsoprojekt, landsbygdsutvecklingsprojekt, vattenprojekt, boendeprojekt och sist men inte minst det som vi kommit för att besöka; ett inkomstgenererande projekt kopplat till Rättvis Handel. Arbete och försörjning är inte lätt att hitta i området och RTU är en viktig arbetsgivare för många i G. Kallupatti och intilliggande byar. Projektet har närmare 100 anställda varav de flesta är kvinnor som fått avbryta sina studier tidigt. Oftast på grund av att familjen inte har haft råd att låta henne fortsätta studera. Nu har kvinnorna möjlighet att bryta mönstret tack den försörjning som arbetet på RTU ger. På RTU vet alla som jag möter något om Rättvis Handel. ”Det handlar om god kvalitet till ett rättvis pris”, säger Kavathj som väver bordsdukar till IM. Och produkterna är verkligen av god kvalitet, färgning sker med naturliga färger och i många fall är dessutom produkterna av ekologisk bomull. Här finns ett helhetstänk kring inkomstgenerering och hållbar utveckling som imponerar och sprider hopp!

Kvällspromenad i Rajpur

Några bilder från min favoritrunda i Rajpur. Är det inte vidunderligt vackert?

Varanasi

Hittills har jag verkligen gillat platserna som vi besökt här i Indien...
Varanasi är lite av ett undantag... Hit kan jag inte rekommendera er att åka under monsunen... Då är trafiken mer kaotisk än vanligt, strömavbrotten fler, myggen ilsknare och stanken värre än vanligt....

Nej, detta är inte floden Gagnes - en helt vanlig gata i Varanasi efter en intensiv monsunskur.



Som ovan



I Varanasi besökte vi Kiran - en skola för funktionshindrade som startades av en nunna från Schweiz - syster Sangeeta. Ravi på bilden är 16 år. Han övergavs av sina föräldrar när han var spädbarn och har växt upp på Kiran. Här får han hjälp av en sjukgymnast att träna motoriken. De flesta barnen på Kiran bor hos sina föräldrar och återvänder hem efter skoldagen men en del tillbringar terminerna på Kirans internat. Ravi och en ungdom till saknar dock helt föräldrar och är adopterade av Kiran. Målet med projektet Kiran är att barnen och ungdomarna som får sin utbildning här skall slussas ut i det sk "normalsamhället" därför får även ett antal "normala" barn sin utbildning på Kiran och utbildningen sker i integrerade klasser. På detta sätt hoppas personalen på sikt kunna motverka de fördomar mot funktionshindrade som finns ute i samhället.



En del av ungdomarna på Kiran får yrkesinriktad utbildning genom tex sömnadskurser och bageriutbildning. I Kiranbageriet bakas det kakor av allehandla slag, det lagas jordnössmör och kokas sylt. Produkterna säljs sedan i Kiranaffären inne i Varanasi.


Miljön på skolområdet är som en oas....



I närheten av Kiranskolan hittade vi ner till den heliga floden Gagnes. Vackert!



Till Varanasi hade Tsering och jag sällskap av IMs platschef i Asien Mr Wangchuk
Här poserar Tsering och Wangchuk tillsammans vid Gagnes strand.



Jag på samma ställe.



När vi arbetat färdigt på Kiran besökte vi Dhamekhstupan i Sarnath. Här ska Budda ha hållit sin första predikan.

På stupans vägg är det populärt att "offra" guld genom att klista fast tunna guldpapper.

På buddistiskt manér vandrade vi medsols runt stupan medan Tsering och Wangchuk rabblade sina böner, nuddade vid stupan och "offrade" en vita sjal (en tibetansk symbol för vördnad) genom att fästa den på stupväggen.

Sightseeing genom fönstret

Just nu upplever jag Indien genom ett bilfönster, ett tågfönster eller ett autofönster... ständigt på resande fot...

Vi får se och uppleva otroligt många intressanta saker och möta många spännande människor under vår resa runt om i Indien. Jag får hela tiden ifrågasätta och omvärdera mina tankar kring "Fair Trade" - men till syvende och sist tror jag på konceptet - det känns viktigt att poängtera. Just nu ser jag verkligen fram emot att få återvända till kontoret i Rajpur för att kunna smälta intrycken och reflektera lite över vad vi sett och hört. Under resan är det svårt att hinna med att analysera….det är ständigt nya intryck, nya möten, nya intervjuer….

Tsering fotograferar landskapet i Tamil Nadu genom bilfönstret

...jag gör det samma genom det andra fönstret

...och så ett tågfönster

...med liknande utsikt

Ett hus typiskt för den Indiska landsbygden. Tsering älskar dem och säger att hon skulle vilja bygga ett till sig själv. Personligen tycker jag att det ser fruktansvärt varmt ut...

Idrottsmän visar civilkurage

Kudos till Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng som tillsammans med 124 andra idrottsmän och kvinnor uppmanar Kina att lösa Tibetfrågan och stärka de mänskliga rättigheterna i landet. Kravet framförs i ett öppet brev till Kinas president Hu Jintao. Brevet är författat tillsammans med tyska Amnesty och Internationella kampanjen för Tibet. Nu väntar jag med spänning på Kinas reaktion...
Läs mer i Svenska Dagbladets eller Aftonbladets webbupplagor.

”Ledaren för en hel generation” kommer att hamna inför den Internationella brottmåldomstolen

Den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter dömde för två år sedan den colombianska staten för en massaker som är känd som ”El Aro Massaker”. Domsluten visade att den statliga armén i samarbete med paramilitärerna (ultrahögerns dödskvadroner) mördade minst 15 bönder, torterade ett antal andra, våldtog kvinnor, brände husen och fördrev 900 bönder. Domstolen påpekar samtidigt att dåtidens landshövding som hade skyldighet att skydda befolkningen mot massakern inte fäste något avseende vid begäran om skydd. Ultrahögerns dödskvadroner slog en ring kring orten och ockuperade den från 25 oktober, en dag före valdagen, till den 29 oktober. Domstolen baserar sitt domslut, bland annat på bekännelsen från Enrique Villalba Hernandez, en paramilitär med relativt stor inflytande inom högerdödskvadronerna. Den colombianska staten drogs inför den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter (CIDH) eftersom det colombiansk rättsystemet aldrig straffade någon skyldig.

Efter detta internationella domslut tvingades det colombianska Riksåklagarämbete genomföra en undersökning. Vid denna beskrev Villalba den grymhet, brutalitet och omänsklighet som han själv och de övriga paramilitärerna visade mot en 64-årig man under massakern. Först tvingade de honom att laga till en gryta och när den var nästan färdigt band de honom vid ett apelsinträd och sedan skar de av hans testiklar, därefter stack de ut hans ögon och slutligen skar de ut hjärtat och blandade ner dessa ingredienser i grytan. Massakern planerades på en herrgård kallad ”La Caucana” i nordvästra Colombia i Antioquia departementet tre dagar innan massakern utfördes. Antioquias dåvarande landshövding, Colombias nuvarande president, Alvaro Uribe deltog personligen i massakerns planering. Enlig Villalbas vittnesmål, sade Alvaro Uribe till honom och sina övriga paramilitärer ’gör vad som behöver göras’. Den IV armébrigaden, polisen, Alvaro Uribes bror och andra paramilitära chefer var också närvarande vid mötet. Villalba säger att dagarna efter massakern möttes alla ånyo på herrgården och Alvaro Uribe, ”talade med oss och sade att operationen hade varit en total framgång” .

Ex-presidentkandidaten Ingrid Betancourt hade rätt när hon under president kampanjen 2001 deklarerade att Alvaro Uribe Vélez "personifierar en extremhöger som har sitt ursprung i en storgodsägarklass som är beredd att ta till vilka medel som helst för att gynna sina syften”1 Villalbas vittnesmål är bara ett exempel på de atrociteter som den colombianska härskande klassen begår och finansierar med syfte att bevara sin makt. Det är inte en tillfällighet att paramilitärerna och militärerna intensifierar sin verksamhet i närheten av valdagen vilket framträder i Villalbas vittnesmål. Att rösta efter sin egen övertygelse är en av de farligaste handlingar man kan begå i Colombia och alldeles särskilt på landet.

Ingrid Betancourt hade 2001 också hävdat: ”En stat som söker en fredsuppgörelse kan inte tillåta sig att ha kommunicerande kärl mellan sin militärmakt och paramilitarismen”.2 Verkligheten är att det colombianska etablissemanget är präglat av paramilitarismen på alla instanser. Souhayr Belhassen, ordförande för den Internationella Federationen för de Mänskliga Rättigheterna (FIDH), säger att regeringen försöker förhindra åtal och utredningar mot över hundra parlamentariker som har länkar med paramilitärerna och uppmanade Uribes regimen till att respektera den grundläggande princip om högsta domstolens självständighet och att sluta stigmatisera domarna som utreder förbindelserna mellan paramilitärerna, riksdagsledamöter, och regeringen.3

Belhassen hävdar vidare att brottmålsdomstolen i Haag har kompetens för att ta upp de krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, och folkmord som paramilitärerna har begått, eftersom regeringen förhindrar att de skyldiga straffas genom att till USA utlämna misstänkta brottslingar som har mycket att avslöja.4 Åklagare och domare som uppenbarar de ”kommunicerande kärlen mellan militär makt och paramilitarismen” är permanent hotade vilken gör att de rättegångar som genomföras i Colombia inte fullföljs. FIDH har nyligen uppmanat till internationell solidaritet med den colombianska Högsta Domstolen och uttryckt sin djupa oro över de hot som framförts mot domarnas liv.5

Rättighetsaktivisterna är också hotade och förföljda. De är medvetna om att de nationella domstolarna inte kommer att straffa de verkligt skyldiga för brott därför fäster de sina förhoppningar vid det internationella rättsystemet. I det colombianska rättsväsendet figurerar anklagelser, vittnesmål och dokument som inte bara bevisar att militärerna och paramilitärerna är direkt skyldiga till politiska förföljelser, försvinnanden, massakrer, tvångsfördrivning, bland andra brott utan också den nuvarande presidentens medverkar i förbrytelserna. Det finns också bevis för att Uribes återval var olagligt. Dagarna före det att Ingrid Betancourt fritogs genomgick Uribes regim sin djupaste kris då Högsta Domstolen hade visat att valet av Alvaro Uribe som president var olagligt. Detta efter det att en riksdagsledamot erkände att Uribe hade mutat henne för att hon skulle rösta för den lagändring som möjliggjorde Uribes omval 2006. Riksdagsledamoten är fängslad, liksom paramilitären Villalba, men inte Alvaro Uribe som sitter kvar som president trots att Högsta Domstolens beslut av de 26 juni 2008 förklarar Uribes regim olaglig.

Alvaro Uribe Veléz, är direkt förknippad med paramilitärerna som har begått massaker efter massaker. Detta är den figur som Ingrid Betancourt, efter sin fritagning den 2 juli kallade ”Ledaren för en hel generation”. Hennes uttalande är ett dråpslag mot det arbete som många rättighetsaktivister utfört under en följd av år för att upplysa om denna regims kränkningar av de mänskliga rättigheterna, om de fyra miljonerna internflyktingarna, om förföljelserna mot studenter, fackliga arbetare, bönder, kvinnorörelser, urbana och rurala rörelser, den politiska oppositionen. När en stat domineras av en regering som själva deltar i grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna har den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag kompetens. Därför får vi rättsaktivister inte ge upp när det gäller ett land som Colombia där den härskande klassen finansierar och planerar förbrytelserna. Vi måste fortsätta att verka för att individer med stora maktbefogenheter, som Colombias president Alvaro Uribe, ställs inför rätta och straffas.

Janneth Español C.

Mötet med Tentso - Recycled Paper Factory

Under en månad vandrade Tentso, hennes man och två små barn - en tvååring och en treåring - till fots genom svårtillgänglig bergsterräng mellan Tibet och Nepal tillsammans med andra tibetanska flyktingar och en betald guide. ”Jag glömmer aldrig flykten från Tibet” säger Tentso med tyngd på varje stavelse. Ibland forsade regnet ner med en sådan intensitet att ficklampan som lyste upp vägen slocknade och gruppen tvingades stanna upp. Ibland var det outhärdligt varmt och brist på vatten. Just detta var extra svårt för Tentso eftersom hon fortfarande ammade sitt yngsta barn och vätskebristen fick ammningsmjölken att sina. De vandrade under kvällar och nätter och gömde sig för kinesisk gränspatrull under dagtid. Under de ljusa timmarna gällde det att vara knäpptyst...ett småbarn som grät skulle kunna få förödande konsekvenser. Tensto minns ett särskilt kritiskt skede av flykten: Alla i gruppen var tvungna att gå över en lång smal bro medan de kinesiska vakterna på båda sidorna sov. ”Jag var så rädd att de skulle höra oss och vakna. Vi fick gå över bron sakta på led” berättar Tentso.

Tentso och hennes familj hade tur. De kom fram till Nepal och därifrån fick de hjälp att ta sig vidare till Dharamsala i norra Indien. Här finns en tibetansk bosättning och den tibetanska exilregeringen. I Tibet hade Tentso och hennes familj levt som nomader. Hon hade ingen formell utbildning eller yrkeserfarenhet när hon kom till Indien. Som många tibetanska flyktingar hade hon svårt att ta sig in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Ännu en gång stod lyckan henne bi och Tensto fick arbete på Recycled Paper Factory - ett projekt som drivs av Tibetan Welfare Office som i sin tur ligger under Department of Home, ett departement i den tibetanska exilregeringen. Projektet går ut på att göra pappersprodukter av återvunnet papper som ett led i arbetet med att komma tillrätta med den bristfälliga sophanteringen i Dharamsala. Så kallade ”green workers” som också är anställda av Tibetan Welfare Office samlar in sopor från innevånarna i Dharamsla, sorterar och återvinner. Pappret från denna sopsortering får nytt liv i Recycled Paper Factorys produkter. En del av produkterna exporteras – bland annat till IM men merparten säljs lokalt i den egna affären ”green shop”. Här säljs också andra ekologiska och miljövänliga varor. Konceptet känns genomtänkt och Tibetan Welfare Office har ett tydligt helhetsperspektiv på arbetet med att förbättra för människa och miljö i Dharamsala (läs mer om Tibetan Welfare Office på http://www.twodhasa.org/).

Tentso berättar att det bästa med att arbeta på Recycled Paper Factory är att hon har lärt sig nya färdigheter och nu behärskar ett yrke. Hon är också stolt över att arbetet innebär att hon bidrar till att förbättra miljön i Dharamsala. Hon känner att hon gör en god gärning på arbetet och att hon bidrar till ett bättre lokalsamhälle. Det enda problemet som Tentso ser är lönen. Turismen pressar upp priserna i Dharamsala och gör det svårt för innevånarna att klara sig på sina löner.

Tentso i arbete. Appropå ordet Fair/Rättvis i Rättvis Handel säger Tensto att hon som buddist tror på karma. När du gör något gott får du gott tillbaka. Hon känner sig stolt när hon är rättvis för det är att göra gott.

Lite mer bilder och ett tips!

Favoritaffären "down town Rajpur" - här finns ALLT man kan önska sig inklusive handsprit och choklad :)



Igår råkade vi ut för ett gäng paparazzifotografer...
Delstatsregeringen hade rivit ner olagliga byggnader i Dehra Dun (dvs fattiga människors hem) vilket ledde till folkliga protester och blockerade gator. Plötsligt var tre blekfisar i baksätet på en bil den stora sevärdheten.


Studiebesök på "Old men's home" för fd tibetanska munkar som stridit för den indiska armén och som inte har några anhöriga i Indien. Ett gäng friskusar i 55-90 årsåldern som vaknar kl 03.00 varje morgon för att meditera. Ålderdomshemmet har ingen personal utan männen sköter själva ruljansen och hjälper varandra efter bästa förmåga. Pumpen på bilden har IM anlaggts med ekonomiskt stöd från IM.

Ett tips till er som har möjlighet att besöka Stockholm i augusti:
(Saxat ut Svenska Tibetkommitténs nyhetsbrev)

Vox Pacis - fredens röst, Stockholm

Skeppsholmen - Fredsholmen
Augusti 2008

Stockholm kommer 19-23 augusti att vara värd för ett storslaget musikaliskt äventyr, Vox Pacis - Fredens Röst. Under fem augustikvällar kommer en färgstark fredsföreställning att klinga ut över Stockholms vatten. Platsen är en utomhusscen på Skeppsholmen, på kajen nedanför Moderna museet. Inte mindre än 130 inbjudna artister från Asien, Europa, Mellanöstern och Nordafrika kommer att uppträda tillsammans med 200 sångare, musiker och dansare från Sverige - ett unikt samarbete mellan världens stora religioner och kulturer. Bland andra medverkar tibetanska munkar från Gyutoklostret och maskdansare från Tibetan Insitute of Performing Arts (TIPA) i Dharamsala och sångsolisterna Chime Arkhang och Pasang Dolma.

Världspremiär Tisdag 19 Augusti
20.30 Vox Pacis - Fredens Röst. En kantat för fred och försoning.
Plats: utomhusscenen på Skeppsholmen på kajen nedanför Moderna Museet
Övriga spelkvällar: 20, 21, 22, 23 augusti, samma tid och plats som ovan
Inträde: 350 kr

Biljetter kan köpas genom Ticnet call-center 077-170 70 70 www.ticnet.se eller genom ATG-ombud. Ett begränsat antal biljetter kommer att kunna köpas vid entrén respektive spelkväll.

Under augusti äger även ett antal Vox Pacis-konserter & föreläsningar rum i samarbete med några av Stockholms kyrkor och museer.

På resande fot....

Efter att vinkats av på Bollnäs station av mamma, pappa och Misty (Misty är en hund…och ja, hon kan också vinka – för er som eventuellt undrar…) klev jag på nattåget mot Stockholm, klockan var 04.01. Av något outgrundligt skäl hade jag bestämt mig för att 15 kr var för mycket pengar att lägga till för att garanteras sittplats…det brukar ju inte vara något problem… men den här gången var tåget fullt och överfullt. Efter att ha klivit över ett antal passagerare som låg raklånga och sov på golvet hittade jag tillsist en sittplats – på en sådan där fällstol i den trånga korridoren i en av liggplatsvagnarna. Att det inte blev så mycket sömn på den tågresan förstår ni säkert.

Men varför gräma sig över lite förlorad sömn? Morgonsolen sken, sommarsjöarna låg spegelblanka och de gröna havrefälten böljade utanför tågfönstret. Det blev ett vackert farväl till det svenska sommarlandskapet.

20 sömnlösa timmar senare landade Zanna och jag på flygplatsen i Delhi och trots ett nästan trasigt svenskt pass (Zannas) tog vi oss genom den indiska gränskontrollen utan problem. Efter ytterligare några timmars väntan kom Wangchuk och Tsering från IMs regionkontor Rajpur och mötte oss. Ytterligare något senare anslöt Linnea (Zanna och Linnea skall åka som lärarvolontärer för IM till Spiti-dalen högt uppe i Himalaya). Vi blev körda till en tibetansk koloni där vi fick några timmars efterlängtad sömn. Av de senaste 36 timmarna dessförinnan hade jag bara ägnat två timmar åt att sova…

Till IMs regionkontor för Asien - Shanti Niwas - i Rajpur nära Dehra Dun anlände vi samma kväll - efter en, med indiska mått mätt, lugn resa. Förlåt den aningen stereotypa beskrivningen av Indien men trafiken i landet är verkligen inte att leka med. Tag en lagom blandning av kossor, nya och gamla bilar, bussar, cyklar, hundar, barn och vuxna, motorcyklar och lastbilar – tillsätt diverse andra djur och fordon efter personlig smak i ett oregelbundet mönster på vägbanan. Kör sedan slalom efter bästa förmåga – glöm inte att tuta i svängarna, vid omkörning, trafikstockning när du ser en hund etc. Det är vänstertrafik, men helt OK att köra nästan lika mycket på höger vägbana….bara du vet vart du har signalhornet. ”Säga vad man vill om det indiska vägarna” citerade Linnea en tidigare reskompis i Indien, ” men de är i alla fall demokratiska – här får alla vara”. Och ja, det är sannerligen det bestående intrycket….

Shanti Niwas kan närmast beskrivas som en oas i gränslandet till Himalaya. Här odlas ekologiska frukter och grönsaker i den egna trädgården. De gröna lummiga träden, blommorna och de mäktiga bergen i bakgrunden präglar miljön. Det är sagolikt vackert helt enkelt. Monsunen, som enligt lokalbefolkningen har kommit ovanligt tidigt i år (klimatförändringarna måhända?) svalkar skönt och gör klimatet behagligt för arbete och studiebesök.

Vi har hittills gjort tre studiebesök: ett till en leprakoloni strax utanför Derha Dun, ett på en skola för barn från mindre bemedlade familjer och ett till en tibetansk koloni. För mitt volontäruppdrag var besöket till leprakolonin av störst intresse. Kolonin är nämligen också en av de producenter som IM importerar varor från. Detta besök var dock ganska kort så jag har inte kunnat samla på mig lika mycket information som jag kommer att kunna göra under vår stundande resa till IMs olika producenter runt om i Indien. Det gav dock en inblick i hur livet på en leprakoloni kan te sig och vi fick också en del information om vilka framtidsfrågor leprakolonierna och IM som stöttande organisation står iför – mer om detta senare. Vi kom också på två idéer till framtida importvaror som vi tror skulle göra succé på den svenska marknaden. Vilka idéer det var tänker jag dock inte säga något om nu – affärshemligheter ;) men kanske kommer de som nyheter i IM-katalogen framöver!?

Avslutningsvis ett hett Rättvis Handels-tips:

Beställ din egen handknutna matta från IMEX, Shanti Niwas via IM. Garanterat schyssta arbetsförhållanden. Mattväverskorna hos IMEX , som är oerhört fingerfärdiga och skickliga på sitt hantverk, får en lön som motsvarar genomsnittet för en mattväverska i området, men utöver det får de mat och fika under arbetsdagen samt barnens skolavgifter betalda. Du kan själv välja motiv och storlek på din matta enligt färdiga förslag eller helt enkelt rita din egen design. Prisvärda och riktigt snygga! Kontakta närmsta IM-butik eller personalen på IMs kontor i Lund. Själv har jag tänkt mig en blå matta med ett drakmotiv som skall matcha den sydafrikanska draken i pärlor som jag brukar ha på väggen.

Jag utanför Shanti Niwas - IMs regionkontor


Zanna and Linnéa outside Sontsen Library


Buddistisk stupa i Clement Town utanför Dehradun



Smårolig skylt utanför stupan.


Wangchuks skyddsguddinna fanns målad på
väggen inne i stupan.


Utsikten från Rajpur mainstreet
väggen inne i stupan.



Lastbilarna i Indien är målade i diverse roliga mönster.
Här är ett exempel från Rajpur.