Årets OS kan summeras på flera olika sätt. För mig är det främst två perspektiv som är viktiga. Hur det gick för de svenska idrottarna är ändå av ett visst intressant. För att ta reda på hur det gick mailade jag min familj hemma i Sverige och fick ett föga upplyftande svar:
"OS-medaljer blev det väldigt klent med för Sverige. 4 silvermedaljer: 2 i cykelåkning, 1 i tennis, dubbeln herrar och 1 i ridsport och 1 bronsmedalj i segling. Stefan Holm blev fyra i höjd, Karolina Kluft gick till final i länghopp men lyckades inte nå något bra resultat. Susanna Kallur ramlade på 1:a häcken i semifinalen, så friidrottarna hade ingen lycka med sig inte simmarna heller. Therese Alshammar höll på att missa ett lopp p g a att baddräktensprack upp hela tiden. Usch ett sånt elände."
Ja, jag kan väl bara instämma i omdömet - men, men det är ju inte hela världen - det är ju ändå bara idrott och det är ju viktigare att kämpa väl och ha roligt än att vinna - eller hur?
Viktigare är dock frågan om hur det gick med respekten för de mänskliga rättigheterna i samband med spelen? Internationella Olympiska kommittén uttryckte ju inför tävlingarna en förhoppning om att OS skulle leda till en förbättring av respekten för dessa i Kina. Detta var till och med ett av argumenten till varför arrangemanget skulle förläggas just där. Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch som arbetar med mänskliga rättigheter uttryckte dock det motsatta - en farhåga att kränkningarna mot mänskliga rättigheter snarare skulle intensifieras i samband med OS. Låt oss ta reda på hur det gick:
Jag surfade in på Human Rights Watchs hemsida (en organisation som jag personligen har stort förtroende för) - och föga förvånad läser jag att organisationens farhågor inför spelen verkar ha slagit in.
"De Olympiska Spelen i Kina har en gång för alla tagit död på föreställningen att spelen är en "god kraft", sa Sophie Richardson, Asia advocacy director på Human Rights Watch. “Verkligheten är den att den kinesiska regeringens värdskap för spelen har varit en katalysator för övergrepp, lett till ett stort antal vräkningar av hyresgäster, en ökning av arresteringar, häkningar och trakasserier av kritiker, upprepade kränkningar av mediafrihet och ett ökat politiskt förtryck" (Källa - Human Rights Watch)
Med risk för att bli tjatig - Usch ett sånt elände!
Hur som helst - "the grande finale" - själva avslutningscermonin var lysande har jag hört. Själv närvarade jag på en lite lungare variant (arrangerad av Tibetan Woman's Association), men med ett ack så angeläget budskap: Respekt för de mänskliga rättigheterna i Tibet tack! Exiltibetaner ägnade en heldag åt tal, buddistiska böner och fasta för att visa sitt stöd för sina landsmän i Tibet och sprida kunskap om deras situation. De svarta munkavlarna symboliserar brotten mot yttrandefriheten i Tibet.
Tibetanska nunnor under icke-våldsmanifestationen
Jag väljer att tolka den slogan jag fick på min munkavle som en vädjan om ett Tibet fritt från övergrepp mot mänskliga rättigheter. Huruvida Tibet skall vara ett eget land eller fortsätta vara en del av Kina lägger jag mig inte i. Dalai Lama vill ha dialog med Kina och är av åsikten att Tibet bör fortsätta vara en del av Folkrepubliken, men att övergreppen mot tibetanernas rättigheter måste upphöra. Många tibetaner - kanske främst de unga - framför dock krav på ett helt fritt Tibet.
Kvinnan längst fram till höger är Kalsang - som till vardags ser till att jag får en alldeles underbar middag. Här har hon dock viktigare saker i tankarna...
"No human rights in Tibet" står det på de flesta munkavlarna.
...och på lördag fortsätter manifesterandet. Tibetan Solidarity Committee (som är en avdelning under den tibetanska exilregeringen) har kallat alla exiltibetaner och alla som stöder Tibets sak till en dagslång fasta med syfte att försöka få slut på vad de själva kallar "den pågående kritiska situationen i Tibet". Källa
Inlägg
