”Ledaren för en hel generation” kommer att hamna inför den Internationella brottmåldomstolen

Den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter dömde för två år sedan den colombianska staten för en massaker som är känd som ”El Aro Massaker”. Domsluten visade att den statliga armén i samarbete med paramilitärerna (ultrahögerns dödskvadroner) mördade minst 15 bönder, torterade ett antal andra, våldtog kvinnor, brände husen och fördrev 900 bönder. Domstolen påpekar samtidigt att dåtidens landshövding som hade skyldighet att skydda befolkningen mot massakern inte fäste något avseende vid begäran om skydd. Ultrahögerns dödskvadroner slog en ring kring orten och ockuperade den från 25 oktober, en dag före valdagen, till den 29 oktober. Domstolen baserar sitt domslut, bland annat på bekännelsen från Enrique Villalba Hernandez, en paramilitär med relativt stor inflytande inom högerdödskvadronerna. Den colombianska staten drogs inför den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter (CIDH) eftersom det colombiansk rättsystemet aldrig straffade någon skyldig.

Efter detta internationella domslut tvingades det colombianska Riksåklagarämbete genomföra en undersökning. Vid denna beskrev Villalba den grymhet, brutalitet och omänsklighet som han själv och de övriga paramilitärerna visade mot en 64-årig man under massakern. Först tvingade de honom att laga till en gryta och när den var nästan färdigt band de honom vid ett apelsinträd och sedan skar de av hans testiklar, därefter stack de ut hans ögon och slutligen skar de ut hjärtat och blandade ner dessa ingredienser i grytan. Massakern planerades på en herrgård kallad ”La Caucana” i nordvästra Colombia i Antioquia departementet tre dagar innan massakern utfördes. Antioquias dåvarande landshövding, Colombias nuvarande president, Alvaro Uribe deltog personligen i massakerns planering. Enlig Villalbas vittnesmål, sade Alvaro Uribe till honom och sina övriga paramilitärer ’gör vad som behöver göras’. Den IV armébrigaden, polisen, Alvaro Uribes bror och andra paramilitära chefer var också närvarande vid mötet. Villalba säger att dagarna efter massakern möttes alla ånyo på herrgården och Alvaro Uribe, ”talade med oss och sade att operationen hade varit en total framgång” .

Ex-presidentkandidaten Ingrid Betancourt hade rätt när hon under president kampanjen 2001 deklarerade att Alvaro Uribe Vélez "personifierar en extremhöger som har sitt ursprung i en storgodsägarklass som är beredd att ta till vilka medel som helst för att gynna sina syften”1 Villalbas vittnesmål är bara ett exempel på de atrociteter som den colombianska härskande klassen begår och finansierar med syfte att bevara sin makt. Det är inte en tillfällighet att paramilitärerna och militärerna intensifierar sin verksamhet i närheten av valdagen vilket framträder i Villalbas vittnesmål. Att rösta efter sin egen övertygelse är en av de farligaste handlingar man kan begå i Colombia och alldeles särskilt på landet.

Ingrid Betancourt hade 2001 också hävdat: ”En stat som söker en fredsuppgörelse kan inte tillåta sig att ha kommunicerande kärl mellan sin militärmakt och paramilitarismen”.2 Verkligheten är att det colombianska etablissemanget är präglat av paramilitarismen på alla instanser. Souhayr Belhassen, ordförande för den Internationella Federationen för de Mänskliga Rättigheterna (FIDH), säger att regeringen försöker förhindra åtal och utredningar mot över hundra parlamentariker som har länkar med paramilitärerna och uppmanade Uribes regimen till att respektera den grundläggande princip om högsta domstolens självständighet och att sluta stigmatisera domarna som utreder förbindelserna mellan paramilitärerna, riksdagsledamöter, och regeringen.3

Belhassen hävdar vidare att brottmålsdomstolen i Haag har kompetens för att ta upp de krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, och folkmord som paramilitärerna har begått, eftersom regeringen förhindrar att de skyldiga straffas genom att till USA utlämna misstänkta brottslingar som har mycket att avslöja.4 Åklagare och domare som uppenbarar de ”kommunicerande kärlen mellan militär makt och paramilitarismen” är permanent hotade vilken gör att de rättegångar som genomföras i Colombia inte fullföljs. FIDH har nyligen uppmanat till internationell solidaritet med den colombianska Högsta Domstolen och uttryckt sin djupa oro över de hot som framförts mot domarnas liv.5

Rättighetsaktivisterna är också hotade och förföljda. De är medvetna om att de nationella domstolarna inte kommer att straffa de verkligt skyldiga för brott därför fäster de sina förhoppningar vid det internationella rättsystemet. I det colombianska rättsväsendet figurerar anklagelser, vittnesmål och dokument som inte bara bevisar att militärerna och paramilitärerna är direkt skyldiga till politiska förföljelser, försvinnanden, massakrer, tvångsfördrivning, bland andra brott utan också den nuvarande presidentens medverkar i förbrytelserna. Det finns också bevis för att Uribes återval var olagligt. Dagarna före det att Ingrid Betancourt fritogs genomgick Uribes regim sin djupaste kris då Högsta Domstolen hade visat att valet av Alvaro Uribe som president var olagligt. Detta efter det att en riksdagsledamot erkände att Uribe hade mutat henne för att hon skulle rösta för den lagändring som möjliggjorde Uribes omval 2006. Riksdagsledamoten är fängslad, liksom paramilitären Villalba, men inte Alvaro Uribe som sitter kvar som president trots att Högsta Domstolens beslut av de 26 juni 2008 förklarar Uribes regim olaglig.

Alvaro Uribe Veléz, är direkt förknippad med paramilitärerna som har begått massaker efter massaker. Detta är den figur som Ingrid Betancourt, efter sin fritagning den 2 juli kallade ”Ledaren för en hel generation”. Hennes uttalande är ett dråpslag mot det arbete som många rättighetsaktivister utfört under en följd av år för att upplysa om denna regims kränkningar av de mänskliga rättigheterna, om de fyra miljonerna internflyktingarna, om förföljelserna mot studenter, fackliga arbetare, bönder, kvinnorörelser, urbana och rurala rörelser, den politiska oppositionen. När en stat domineras av en regering som själva deltar i grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna har den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag kompetens. Därför får vi rättsaktivister inte ge upp när det gäller ett land som Colombia där den härskande klassen finansierar och planerar förbrytelserna. Vi måste fortsätta att verka för att individer med stora maktbefogenheter, som Colombias president Alvaro Uribe, ställs inför rätta och straffas.

Janneth Español C.